Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 3

wåntat att hennes bleka, sorgsna drag derunder skulle lifwas, men denna hans wåntan war förgäfwes. Sedan hon slutat läsa, lade hon lika tyst brefwet tillbaka och försjönk i tankar Om bon ändå seti förtretad ut tånkte Herrman, fom började bli ängslig Men Elin säg ej förtretad ut. Det fia deremot ut fom om brefwet ej innehållit något owäntadt för henne. ÖAÄlskade, dyra Clin, började nu Herrman och säg på henne med ledsande blickar, nog wet jag att jag handlat mycket illa, uselt, om bu få will, men en uppriktig befännelfe och ett manligt förföf till upprättelse af bet felade, tyckes mia bod förtjena någon uppmärffambet. Utan tmwifwel, medgaf Elin sakta och drog ej undan fin hand, den Herrman lidelsefullt fattade, men beswarade ej hang handtryckning. Men du tror ide mera på mig, utbrast Herrman smärtsamt, släppande den lilla hand, som så liflös läg i hans. Jna tror på din uppriktiga wilja, bäste Herrman, men deremot betwiflar jag på det högsta din förmåga. Men brefwet, Clin, brefwet! hwad bewisar då det? (Fortf.)