Norrländska Korrespondenten – 20 november 1866, sida 3

kyss derpå och frågade: mill Elin böra mitt hjertas biat? du har nog med bin fina känska reran gissat, att jag har en sådan att göra. Du är ännu få swag min goda DHerrs man, att jag tror wi uppffjuta till ett lägligare tillfälle hwad mi ba att meddela hwarandra, ty jag har äfwen några allvarliga ord att säga vig ... MNej, nej! utbrast Herrman, jag fins ner ingen ro förr än jag lättat mitt bjerta. Och nu följde en fanningdenlig beräts telfe om hans omanliga swaghet att bafwa förtegat fin förbindelse, om det barnsliga wälbehag ban kännt öfwer prakten och rikedomen, som herrskare på Hellenäs, och sist om de owärdiga jemförelser han gjort mellan denna prakt och tarflinheten i sitt bem. Men nu, fortfor van lifligt, i det han ur några papper på bordet frams för honom framtog ett färdigskrifwet bref, nu har jag ändtligen och för alltid uf: werwunnit denna owärdiga swaghet och fe bär bewiset derpå. Tigande fattade Elin brefwet och ger nomläste bet. Med swag och darrande hand hade Herrman hör flildrat sin länga sjuldom och huru han, näst Gud, bade Elin, sin trolofwade fedan öfwer ett år tillbaka, att tacka för sitt återwändande till lifwet. Med spånst intresse följde Herrmans blit Clin under läsningen; han hade