Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 3

vet är ett brott att älska ... och lif wäl ... likwäl! Men — hon skall aldrig ana min färlek — Herrman skall aldrig kunna säga att han haft en fwekfull män; wäl fan man ej rå för sitt hjertas känslor, men en hederlig karl kufwar deras utbrott, och — i morgon beföter jag äfwen henne för sila gången. Jag wore en usling om jaa ej ställde Elins rykte högre än min förstulna sällhet. Dessutom — hwad gör det henne att jag ej widare kommer! — hon lefwer luocklig i fin unga kärleks werld och stall föga eller intet sakna mig. Ja, bet är afgjordt, jag måäste beröjwa mig äfwen denna fattiga sållhet att se henne, att böra hennes ljufwa, ack så obeskrifligt ljufwa stämma hwiska detta wåltommen, fom trolinen har sin enda grund i min wänskap för hennes tro. lofivade ... Må jan göra henne tydlig, denne gore, men ad! altför swage Herrman, för hwars lyda att ega en sådan flicka jag gerna gäfwe mitt lif. Elin fatt på sitt lilla rum oc arbetade flitigt. Hennes mor syflade i för bt, ty piga war en lyx, fom de båda fruntimren ej bestodo fig. (Elin hade på ett år förändrat fig ide få obetydligt. Hennes ansiate hade blifwit blefare, men af en obeskriflig finhet och hennes leende bade ett uttryd aj ljuf sorasenhet. Hennes figur war mera plastistt ffön än förr oh i de stora blå