Norrländska Korrespondenten – 9 november 1866, sida 3

lLAL Ila Åtwemvsfvltsta tanonaltsgewarct. — Uppkok på diverse nyheter. Leopold Alm, en betant litteratör uti Stockyotm, och medan ban i Fäkerneslantet skref brefwen till syster Ulla, ger menligen af fina tolleger tallad mannen i rofentojt, bar nu börjat servera spis at troppen i stallet for åt själen. Han är nemligen för närwarantde an: ställd på hr Verns schweitzeri wid Ber zetii part i Stockholm, ver hang förfats turstap inftränter fig til strijwandet aj matsedlar och räkningar m. m. Stockholms sista polismäftare förföls jag af en grym otur. Såsom wi nämnt har en af dessa herrar Nyman nyss buif: wit antlagad för att med tortyr wilja twinga ranfofningg-fängar till betännelse. Antlagelsen är ingalunda otros lig, eftersom det just war ett drag af tespetiem, hwarföre han förlorade polidmåltare-befattningen. En annan ibland dem, uumera tulrbijtvifts-dejen Etitrö: mer, bar gjort en cedston på omtring 100,000 rtis skuld och få tillgångar. En tretje hr Bergman hade till beiöning för sina tjenster blijwit förflyttad till Marieholms lantshöftinge-residens utanför Mariestad. Han war tock ej belåten med swenska tonungens ynneft utan började fita efter gunsten hos 4 antra tonungar, hwiltas öjwerherre S:t Anton anses wara. Dessa wisate ho: nom rod en så afgjord motwilja, att han, mycket slultsatt, nödgades sasom länets styresman utfärda stämning på fig sjelf uti ett stuldfortrings-mål. Här på följte hans afsted från denna befattning. En man med hans förtjenster om lugnet i Steckholm 1848 tunde vod ej lemnas alldeles på bar bade. Man gaf henom Liutöpings postlucka till preyur ice för mera meriterate inom postwertet, såsom wanligen sker wid indrägtiga land: statstjensters bortgiswande inom tetta werk. Der har han teck rott upp sig till statsjullmättiges ordjörande. Utt jamma Linköping bar äfwen från denna mänats början bofatt fig en fjerde bland tessa herrar nemligen Wallenberg. Den: ne har afsterats från polismäjftaretjens sten, på det man verigenom ftule blicta te upprörda sinnena hos ej endast Stod: holms innewånare, utan hos hela rikets befoltning. För öfrigt torde det ännu wara cafgajortt, huruwira han handlat sjeljstäntigt, eller blott warit ett miljelöst werltyg. Oswanifrån skall det nemligen enligt en uppgift hafwa yttrats: SAÅ pocet! och enligt en annan: Lät follet roa sig; det är ju ej annat det will! Huru härmed än förhäller fin, äro nu hrr Bergman och Wallenberg båra uti Linköping, der de få tillfälle att wid en stilla aftontotdy jemföra fina minnen från Marstagarne åren 1848 och 1864. Äfwen hang fienver mevgifwa för öfrigt, att Wabenberg war en tillgänglig och human man, hwars törr alltid stod öppen för hjelpbehöfwande, samt att ban genom råd och tåd hulpit