Norrländska Korrespondenten – 6 november 1866, sida 2

Tadar pligtskyldigast. NR, och hennes namn? Slin. Herrman rornade djupt. Elin, hwilket wackert, enkelt namn. Hon är bestämdt wacker sjelf äfwen 2 Ja, jag tror — men bet beror nas turliatwis på tycket — för skönbeten fan ej ställas, bör ej Häls upp några wissa realor; hon trifwes, fom man wet, i alla former. Alldeled, — men om jag nu på famwete wille hafwa reda på ditt tycke ... och det will jag. Ja, jag finner henne owanliat mac fer, kanske mera derför, att jag känner henne seden, barndomen och wet huru god bon är. Sch med en fåran ffatt har du teaat. Elake Herrman! men nu skall jag hämnas; jag skall taga henne för mig sielf, berja pappa att hon sår komma bit till sommaren och läsa in henne i min lilla jungfrubur deruppe och du ffall ha warit rittiat snäll, om du någon såna skall få se och tala med hen ne. Ack, få roligt, jag som altrig haft nånon syster och aferia någon qwinlia kusin — måtte hon bara sjelf wilja tommal om jag ffulle berätta Hilma sanna förhållandet, tänkte Herrman, fom stod der likasom på glödande kol. Men nej, fortfor han för fig sjelf, det skall då bli