Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1866, sida 3

försonlighet lånat utom gränserna för jordelifwet och hon strör med öm hand rosor på dens graf, fom, medan han war i hennes närhet, endast hade törnen att bjuda henne... Också Elins mor hade i afseende på den bortgångne ett fredadt samwete — äfwen den der fifta underbara föndaggs eftermiddagen, kunde hon, hur noga hon än granskade sitt minne, ej erinra fig hafwa beklagat fig öfwer annat än handts werkets försämring och öfwer de många falska wänner, fom aldrig unnade en hes rerlig menniska att wara i fred. Och i förhållande till alla hennes oräkneliga lidanden, war härom ingentina att säga. Och ännu en glädje bade Elin. Enes man, fom, werklig wän til Herrman, och i werkligt behof att få linne mä sydt, wågat härom anhålla hod Elin i anledning af en annons i i detta ämne, blef snart genom sitt alada, hjertegoda sätt, en favorit hos fruntimren, hos Elin mest derför, att han ofta talade om Herrman oc omden framgåna denne utan ;twifwel skulle winna på fin nybes trädda bana. Huru ljuft för den älskande flickan att höra sitt hjertas wän prisas af em wän till honom. Denne, om någon, borde wäl Finna hans egenskaper; också war det med feberaktig liflighet hon uppfångade hwarje ord från hans läppar. (Forts.)