biltswit nodwandigt ide later nga tvrans dras af wåra önskningar, har Porten aldrig — det ser hwar och en — wisat fig få wacklande som just efter Frants rikes och Englants ädla bemödanden att år 1854 rärta det undan Ryssland, fom redan sträckt ut handen för att gripa fitt rof. De sista tio eller tolf årens erfaren: bet har wisat, kanske tydligare än man förut funde fe det, hwad fom borde hafs wa gjorts och huru man bäjt borde bafwa begagnat detta utomordentliga tillfälle. Ryssland hade owilkorligen gjort en riktig diagnos: mannen war sjuk, och wi hafwa icke botat honom. Man skulle hafwa godkänt Rysslands viagnosd och för retagit fig att i dess ställe wertställa operationen, ty den österländska frågan är nu en gång fåvan, att den ide tan lör sas annorlunda än af Ryssland mot weftmakterna eller af westmakterna mot Nyfland. Ställningen war högst aynnsam. Ryssland hare hela Europas opinion emot fig; Preussen, def enda möjliga bunrdsförwandt, brydde fig ingen om rå. Det bade ide behöfts mera än att Österrike gjort klart för fia och fult beslutsamt bestämt fig för ven framtid, hwartill hela werlden nu wäl sent kanske will hänwisa det; att derjemte England min: dre enwist och mindre widskepligt fäst sig wid ett sakernas skick, som aldrig tan wara ewigt; och att slutligen Frantrite, förkastande alla tankar på förbund mer Ryssland, beslurit att till hwad pris fom gelst frogfja Westerns gemensamma fiens :er. På såtana wilkor, uwilka alldeles icke äro några inbillningsfoster, hade man unnat komma till en radikal lösning af ;rågan, eller om man nörwäntiat welat uppskjuta med den, hade man åtminstone kunnat tukta Ryssland. Den österritiska frågan är knuten till alla europeiska frå: gor; den är af intresse för dem alla. Om man två påminner sig, huru trafts fullt Polen wisare fig år 1863 och huru swårt Ryssland hade att öfwerwinna vet, liver det intet twifwel att ju Polen tune nat på allwar återställas år 1854, om Österrike gifwit fin hjelp dertill. Finland hade på jamma pång funnat befrias af Swerige, och Ryssland, för ewigt tillbakaträngdt inom sig sjelft och fritt från alla tankar på den yttre politiken, hare med ännu större kraft kunnat egna fig åt fin inre pånyttfödelse och fina förtryckta stammars befrielse. Mu är ftällningen en helt annan. Den förra enig: beten mellan Frankrike och England bar förswunnit. Österrike har intet annat hopp än åt Österlandet till, men innan man hänwisar tet till eröfringar ditåt, måste man se till om det werkligen kan återwinna sin gamla betydelse. Det ser illa ut med den saken nu. Jtalien bar för mycket med fina inre angelägenbes ter att fföta för att få fnart funna fylla fin naturliga rol såsom en Medelbhafs: stormakt. Dertill kommer Preussen, fom man hoppas få fe såsom Rysslands nar turliga fiende. Wi hoppas vet, men wi måfte dock påminna om de ofantliga tjenter fom Preussen gjorde Ryssland år 1863. Jngen wet ännu hwad Preusds jen ämnar göra med fin nya matt, och derför är det fwårt att alltför förtroendefullt lita på dess biträde till ven österländska frågans lösning i mattjemwigtens och civilisationens intresse. Det wore derföre så mycket nödwändigare att Frankrite och England återknöte sitt gamla förbund. —— An NE FR