Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1866, sida 3

Den Osterländska frägan. (Ur Le Temps). Upproret på Kantia må få hwilken utgång fom helst och det må hafwa hwilta Yttre eller inre orsaler jom helit, så innefattar det tock alltid en allmwars jam warning för Europa. Det påmins ner oss att ret finnes en österländsk fråga, fom är af stior betyrelje för werldens framtid och fom i fig innebär få stora faror, att ve stickligaste statomän och de starkaste regeringar satt sin högsta ära i att winna uppskof dermed och Cfwers lemna frågan i fin helhet åt framtiden. Det turtiska wäldet har just alrrig was rit synnerligen älskadt för sin egen skull ech har just icke heller gjort anspråk derpa. Men här inträrer det egendomliga, att man nästan kan påstå, att dess allt för synbara förfall, dass tilltagande aftyning och konvulsivisla anfall uppfylla Eurepa med lika stora farbågor fom dess fordna tygellösa anlopp. Nutidens ut. mattare Turk oroar nästan lika mycket fom fordna tagars mäktiga Turk uprs ffrämde wåra förfäder. Ja, wi måste till och med erkänna för oss sjelfwe, att det war mycket lättare att hålla det ers öfrande Turkiet inom wissa skrankor än att understödja ret sjuka Turkiet. En fraft fan alltid neutraliseras eller befes aras, då det deremot icke finns något läkemetel för förruttnelfsen. Det kommer alltid en tiv, vå inga stöttor förmå uppehålla ett till fitt inre förmultnadt rife. Man försöker också förgäfwes att göra det ottomaniska rikets integritet till en trossats, då denna integritet ite län are grundar fig på delarnes fammans hangskraft, på det helas helsa. Ett ord