Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1866, sida 3

föresats att tills widare hemlighålla sin förlofning. J den lilla windskammaren — de ner dre rummen woro uthyrda — förde nu Elin och hennes mor ett jemförelsewis aanska behagliat lif. Lugn och frid för: skönade deras fattigdom od) arbetet fändes aldrig swårt för den unga flickan, som i Herrmans och moterns kärlek och i hoppet om en glad framtid tyckte sig rik nog. Den glänsande ringen war hennes lycka, hennes stolthet, och helsades hwarje morgon och afton af de friska, junafru: liga läpparnes purpur. Herrman hade under dessa sednare, smärtsamma dagarne warit så manligt bestämd i anordningarne för sterbhusets wäl, att de fordna bes kymren hos Elin betydligt trärt i bat: grunden. Hwarie lördagsafton, då de båda frun: timren slutat sitt arbete, togs wägen Åt korkogården och det nu iordningställda och med fadrens namn på andra sidan försedda korset behängdes med en frisk krans af rosor, äfwensom en bukett af dylika prydde den arönskande kullen. Qwinnans sinkänslighet och ömma hjerta förnekar sig sällan, då mannen ofta med otack och glömska behandlar den, af hwilken han rönt kärlek, och i bästa fall med likgiltighet bemöter den, bhwilfen tillfogat honom en oförrätt, sträcker sig qwinnans mildhet oc kärleksfulla