Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1866, sida 3

fom till kyrkporten hörde jag den tred: je sucken. Nej, barn! sådant är inte na: turligt, och jag är rädd att ni snart nog få weta hwad allt detta betyder — hu, hwad här är kallt inne, så kallt som midt om wintern; lägg ni några stickor i wp nen, barn, och du, mor, gå icke ifrån mig; sätt dig här och säg att du, fom jag gjort mest illa, inte är oförfonlig... det ligager fom en qwarnsten på mitt bröst, men jag tror nog det lättar om du har ett wänligt ord för mig ... Mäster Hall insjuknade i stark hjern: feber, beständigt fantiserande om det lilla korset med sin krans af tusenskönor, och efter icke många dagars förlopp, sedan han wid rediga stunder upprigtigt äng: rat fin förda wandel och erbållit fin hus strus och dotters hjertliga förlåtelse, samt blifwit beredd att med lugn och hopp gå sin sista stund till mötes, affomnade han i fru Saras armar. Herrman, som med stor utmärkelse tagit fin juridiska examen, war de efter: lemnade fruntimrens enda ftöd och fedan han få godt han funnat, beförjt om fterbhusets angelägenheter — hwarför han äfwen en 14 dagar måst uppskjuta sin resa — tryckte han wid afskedet från den djupt bedröfwade Elin den gyllne bojan på hennes finger och mottog fin af henne. Han hade, afsiat att alädic och trösta henne, afstått från fin förste