Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1866, sida 3

denna fluten är riktigt wacker — jag hoppas få 2 riksdaler för den, och få bli både nämndemannen och jag bes låtna. Dagen derpå mar en söndag. Mä ster Hall war utgången med en gammal wän och fru Sara mar aftonsången. Elin war uppe på fin lilla kammare, genom hwars blomstertlädda fönster for len strålade så lifgifwande. Hon war sysselsatt at strö hampfrö för sin lilla fågel, den enda lyx hon bestod sig. Men det märktes lätt, att hennes uppmärtsamhet ej odelad tillhörde fågeln. Hon lyssnade allt emellanåt om ej den gamla porten dernere genom knarrandet af fina rostiga gångjern skulle tillkännage ett besök som hon med ljuf otålighet wäntade. Elin war i dag owanligt täck. Det bugtiga swartbruna håret war ytterst omsorgsfullt ordnadt och i dess rika wår gor skimrade en hwit törnros. Elin hade den lilla wanan att äfven hwardagswis på sådant sätt fmyda fitt fällsynt sköna hår; bon mille sjelf ej erkänna för hwem hon få gerna gjorde det. En enkel, ljusröd nettelduksklädning omslöt hennes höga, smärta wäxt och lemnade troligen i anseende till dagens ofantliga wärme bar en hals, bländande genom sin form och sin snöhwithet och ett par armar, wärdiga lärleksgudinnan fjelf.