säkert, men försigtigt, gick han vidare tilldess han kom till en mur, hyarå befann sig en port. Denna port gick han förbi men två minuter derefter kom han till en trädgårdslucka, som han öppnade med en nyckel. Han befann sig i Uallings stora trädgård. — Här hafva förr lyckliga menniskor sällskapat i glädje och gamman med hvarandra, sade han för sig sjelf. Ack, huru mycket hafva icke tiderna förändrats! Träd och buskar äro ännn desamma; men menniskorna, menniskorna! Han gick tyst och sagta vidare. Vid den af lindar bildade löfsalen, som låg i midten af trädgården, slog han sig ned, för att intaga en ställning, i hvilken han kunde uthärda att länge vänta. Knappt hade den gamle mannen kommit i ordning, förrän han hörde frasandet af en fruntimmersklädning. Selma kommer, tänkte Horn. Det var också Selma; raskt trädde hon in i den mörka löfsalen, mot hvars ena vägg den lyssuande kassören stödde