ryggen. Tre minuter sednare hördes de raska stegen af en mansperson. — Hugo! utropade helt sagta fruntimmersrösten. — Selma! svarade mannen. I detta ögonblick slog klockan nio. D oOtåligheten att få tala med dig förtär mig. Jag började tro, att du icke fnnnit min lilla breflapp. — Var öfvertygad, att jag hvarje dag sett efter vid pelarens fot .... tre dagar forskade jag förgäfves. — Aha, tänkte Horn, min aning har icke bedragit mig! Ett kärleksäfventyr . . . . allt går väl i fullbordan så, som jag tänkt mig det. De älskande måste naturligtvis först helt ömt helsa på hvarandra; först efter en minuts förlopp yttrade Selma: — Jag ansåg den största försigtighet vara af nöden, då man, som jag tror, skarpt observerar mig. Vi måste hitta på ett annat sätt att brefvexla äfven dig kunde man en gång öfverraska. Men vi kunna en annan gång tala derom; nu måste jag afhandla en annan punkt, den vigtigaste . ...