Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1866, sida 3

En trärgårdsmästare, som förmerligen någon gång yttrat farhåga för fin existens med anlerning af de tlena titerna och sitt höga arrende, inträdde för någon tid fevan i äkta ständet, vå församlingeus klockare, hwilten vet ju aligger att strifwa bröllepeverserna, uppwaktade honom med följande: ö J tidens morgon mottog på arrende Herr trädgårdsmästar Adam paradiset. Sjels störe han fin spada; ingen frände oc) ingen dräng han egde. Pa det wijet han hade brådt jran morgonen till qwällen och 10) ej blund jur jörsta hanegällen. d9nappt hade Mars sitt stägg för honom wisar, förrän hans drisbänk bästa ordning egde; hwar iaädgårdsdirektrör nog hade prisat rädiforna; hans gurkor säkert wägde jullt opp få mydet jom den största pumpa — och hans metoner woro riktigt plumpa. Ja — han gaf noga akt på rätta tiden 1 oc) läste Trädgårdobladets minneslista?; April war ännu ide fullt förliden, då han fatt plantor och bejått der sista. Sm sågs han wattna, luka, döda larver med myden flit; ty han war ingen slarfwer. Så gick ett år ell par. — Men konjunkturen, en nydfull, stundom ljus oc stundom jwariall, gid i sörduud med banken och naturen, och utt trägaln såsom af ett jordslalf blef allting opp och nedmändt, hwar sörhoppningåts upp ar mask samäl som trädens knoppning. på torget inga trägårdssaker gällde ens hälften hwad han wisste wanligt wara; för brist på mynt hwarenda kutte gnällde; i rötter, lök od) bär de beto bara: in fram, de duga ide ens till jroina det sads med min af rabies canina. Om äpplen och om päron sågs dock löpa emellan honom od) hans konkurrenter en massa mångelkäringar — men föpa hwad Adam egde, fanns ej konsumenter;