Norrländska Korrespondenten – 1 maj 1866, sida 3

— Oh äfwen jag har funnit hwad jag sökt, tons stens genius, och hon har warit mig bewågen, sedan wi sist träffades; men så kom hemtrånaden på mig, just som min syster och swåger kommo till mig i Rom och berättade mig, om hemmet och wännerna upp i höga Nerren. Och nn är jag här, till stor glädje för min mor, som länge wäntat på mig. — Och äfwen för oss dina wänner, sade Gunborg och räckte förtroligt handen åt Axel. — Grefwinnan, er syster, reste ju utomlands för sin helsa? sporde prostinnan. — Ja, bon är mycket klen, min stackars syster Adete. Hon har dansat för mycket och förkylt jig på någon bal. Läkarna hafwa föreskrifwit söderns luft fom vet enda räddningsmeel för henne mot en för tidig död. En betjent inträrde och afbröt samtalet. — Hr professor! här ute är en gammal herre, som anhåller att få aflägga ett beföt i projesforns enffilva rum. — Hwem är han? Hwad är hang namn? — Han säger sig wara komminister och kallar sig Proflund. — Ab, min gamle adjunkt! utropade prosten. — Bed honom stiga hit in, fade Pehr och steg upp för att gå honom till mötes. En tostelig figur wisade fig nu. En liten krokryggig gulblet man, klärdd i en blåswart lastingsrock och en ofantl gt stor prestkrage af silfwer — en julklapp af prosten A, sedan den tiden komministern war adjunkt. Bockande sig djupt ända ned till golfwet, under det han stelade under lugg på det andra sällskapet, frammumlade komministern några osammanhängande de fraser till ursätt för sitt uppträdande. När allt