Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1866, sida 3

upp ett par stora blå ögon. Marit kände fig fill samt rörd wid åsynen af ven fpära marelfen och owilkorligen smögo fig ett par tårar i den oerfarna flic: kans ögen. Men Marit hade låtit dinglan stanna för att bättre funna beskåda ven lilla och då började ungens mun att wrida sig i besynnerliga skrynklor och Marits öron träffades på en gäng af ett barnskrik. Förskräckt flög den unga flickan ett par steg tillbaka, men miarirde i detsamma den gungande dinglan, så att hon åter kom i rörelse. Då inträrde Katred och Kerstin. Den sednare gick fram till barnet, för att också bese det och gret af deltagande glädje, men den förra sade intet. Det war en bekymmerfull höst, som mötte. Ett misswextår, ten för Dalarne mer än för andra lantsdz orter förfärlian landsplågan, hade gått öfwer landet. Den gamle Michiol fortfor att utöfwa sitt husbondes wälde. så att det war han, som gaf befallning om hela hushållningens gång och ve arbeten som skulle företagas, ehuru han nu hade wördigheten af farfar. Hud: folket förblef, såsom förut, i ett slags patriarkaliskt beroende af ven gamle. Marit, eller fom hon fulls ständigt benämndes, MRistag Mait Ersdotter, tycktes efter Börtas giftermål hafwa wunnit första rummet i gubbens ynnest ach det war hon, som tog särskildt band om honom, sedan Börta fått mer att syssla åf: wen med sitt barn. (xeris.)