Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1866, sida 3

tankar. Skomakaren uppbjöd ock all sin medfödda och förwärfware skarpsinnighet för att utspana hwart den förlorade remmen hamnat, men ett par weckors tid utan resultat. En dag hade han upp: slagit sitt mästarebord hos en mycket förs mögen men snål bonde. Denne wille ha gjorda ett par riatigt bastanta itöflar, och framdrog rerföre ett stycke, säsom han förklarade, rittigt godt och törträffligt läder, samt lade detsamma unter skomatarens granskande ögon. Stomataren häpnade, ty i rudimateriet till bondens stöflar igenkände han det föremål, för hwars skull hans werksamhet under en tid erhållit en helt fiskaliserande rigtning. Det war den förlorade remmen han nu såg. Glad skyndade han att une derrätta fin män landtbrukaren härom, och denne begaf fig genast till bonden, med hwilken han på ftående fot Höll ett litet enskiltt polisförhör. Bonden måste erkänna stölden, men anhöll att mot fontant erkänsla få nedtysta saten. Landtbrukaren biföll detta, men beslöt att stära en såran bred rem ur bondens hud, att denne för all framtid skulle förlora lusten till fin nästas tröskwerk eller hwad dertill hörer. Han fordrade således 1000 ror för remmen, hwilken betydliga frumma bonden, rädd för nya strafflagen fom för hin sjelf, genast kontant utbetalade. Skomakaren erhöll 10 proc. och erbjöd fig i glädjen att gratis förfärdiga de stöflar fom kostat bonden en hel liten förmögenhet.