Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1866, sida 3

Dal-allmogens uppfinningar äro ofta lika sinnrika som enkla. Då de bildade ståndens barn slumra i en wagga, skaffar dalkarlen åt fina till hårdare arbete bestämda barn en platå, som är mera rörlig än mage gan, och fom tyckes till och med funna mara farlig för den späda. Han gör en dinsla, ett flagg häng: matta af kalfskinn, som han med rep fäster wid on af fparrarna i taket. Jnrättningen af det hängande falfskinnet, hwari ungen gungar fig till sömns, är onef: ligen beqwäm för modren, emedan den ide få cupp: hörligen upptager hennes tiv, fom en wanlig wagga. Gamle Michiol tillbragte många stunder i stugan, der han plägade sätta dinglan i rörelfe, då hon tyd: tes wilja stanna. Allt gårdens folk war borta, då gubben satt der en dag, den då qwinnorna hemkommo från fäbodarna. Marit have förft gjort hwad fom hörde henne till att uträtta i ladugården, innan hon trädde in i stugan. Hon helsade först sitt ödmjuka (Huds fred, ftorfar! wid rörren innan hon närmade fig. Ett nyfiket ögonlast flög till dinglan, men hon mäste först göra besked för Meichiol, fom med fin allwarsamma men wälwilliga uppsyn uppmärtfamt fån på henne. Han frågade henne utförligt huru det gått med arbetena wid fäladorna, och hon förtlarade att sommaren warit sämre i år än den förra, så att det som nu hemfördes war mycket mindre. Först sedan den gamle gjort sina många frågor och fått dem alla beswarade, reste han sig upp och gick ut till fin kåwa, der han numera bodde. Hastigt flög då Marit fram till dinglan och tittade. Den lilla ungen, inlindad i sina bindlar, war ett litet wackert barn, och Marit full af bespnnerlig förundran försänkt i betraktandet. Då rörde fig med en ryckning de späda dragen, barnet waknade och slog