Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 3

— An tu, Marit — frågade Börta, — har tu gjort några lissostar? — Jo, wisst har hon, — tog Katred till ordet, — men hon will just icke att någon skall se dem. Granna äro de också, ätminstone utanpå. Marit skrattade, kanske för att med skrattet qwäfwa en skymt af förlägenhet. Om hon rodnade. kunde det ide skönjas för slymningen. — Jag bar gjort några ostar för mitt nöjes skull, — sade hon — men jag ämnar icke skänka bort dem åt nägon. —Jag har icke fått göra en enta lissost, — ins föll Börta. — Jag har icke warit på sommarwistelse wid fäbodarne sedan jag warit hemma hos storfar. Men det kan också nog wara detsamma. Den som är borta, blir snart glömd. — Börta wille gifwa to nen af fina ord ett wisst likgiltigt uttryck, men Mar rits fina öra märkte det sorgliga i meningen. — Du ffall få mina lissostar, Börta! — hwiskade hon, — du skall få fe dem i morgon, men säg nu ingenting. — Men det är tid att lägga of, — fare gamla Kerstin. — Wi skola tidigt upp i morgon bittida. Börta fick fin plats bredwid Marit på mofbädden, der endast ett groft ylletäcke dolde de ungdomliga geftalterna. Det tillhörde Marit, såsom den ynasta, att läsa aftonbönen, innan flickorna fomnate. Sevan hon läft den, slumrade de öfriga, men hon sjelf hölls länge waken af många ereliga tankar. (Forts)