Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 3

fartyg. Ä Uppmaning till Sweriges Brandkäårer att blifwa Missionärer för brand förjäfringen. Det uppwäder säterligen hes hwar och en af eder en wemodig känsla, hwarje gång nt finner den anmärkning bifogad berättelsen om eldswåda: De brandstadade hade tywärr ide fina lösören sörsätrade. Det är wisserligen redan en stor olyda, när för nigon hans boningshus och uthus läggas i affa, ty om han äfven hade försäkrat eller rättare (tillfölje af intedning) warit toungen att försätra den (och det är i mitt tyde en mydet ändamålsenlig inrättning att i de flesta ty ffa stater försäkringsiwång existerar för byggnader, antingen de äro intednade eller ej) och således ges nom den brandskadeersättning fom han erhåller bliftver fatt i tilljälle att ånyo uppföra nya bygg: nader, få fan likwäl affärsmannen, den större eller mindre fabrikanten, landtbrukaren, handtwerkaren, m. fl. genom den oordning eller afbrott, som hans affärswerkjamhet lider, bliswa utsatt för wida större sörluster. Detta fon nu utan wiswel ide ajhjelpas; ty om på en ort med eldslädningowäsendet wore än aldrig så wäl bestäldt, brandkåren aldrig så wäl organiserad och aldrig så ifrig i sin tjenst, så funna dod ide eldswådor och till od) med större sådane helt och hållet förekommas. Men huru mycket wärre är ide den brandstadade deran, när ide blott hans boningshus etc. nedbrinna, utan han äfwen sörlorat fina mobilier, fängs od) gång kläder, werktyg, förråder af ala flag, spanmål, foder, boslap m. m., huru mydet wärre är han ide deran, om han under det hustru och barn jemra sig öswer dessa bittra förluster, måste säga till sig sjels: För denna olyda slulle jag kunnat slafsa mig hjelp om jag hade warit så llok od) förftåns dig, jom få många af mina medborgare; om jag hade behörigen försäkrat mina lösören, så skulle jag nu äter funna anslaffa mig det nödwändiga sör den mig tillkommande brandssadeersättning. Den mindre förmögne, den fattige är derwidlag långt wärre deran, än den förmögne. Denne kan wisserligen med anwändande af kapital åter ans staffa fig det nödwändiga; men sör den mindre sörmögne går kanske Hand hela förmögen het förlorad, allt hwad han genom mångårigt arbete och sparsamhet förwärswat; men den fattige Har ide ens så mydet att han fan anskaffa det nöds wändigaste och måste derför wända sig till sina medmenniskors gismildhet och hjelpsamhet. Och frågas nu efter orsakerna hwarföre det ännu beständigt gifwes få många — få ofantligt många menniskor, iom likwäl ide försäkra fina lösören, få swara wi: tanklöshet, lättsinne, tröghet och öfwerdrifwet gnideri. Det gijwes kanste många, hwilka taga dagen prreis fom han kommer, utan att tänka på att iakttaga hwad fom föregår oms kring dem, utan att taga warning af de olydor, som träffat andra fom ide sörsäkrat. Det gifwes gansla många, hwilka wisserligen tänka, men tänka falstt, i det de mena: un har det ide på länge brunnit och ffall ide Heller få snart brinna, eller om det kommer att brinna, bör det wäl ide just träffa mig, eller, fom wi för fort tid sedan hörde berättas om en person, fom under 15 års tid låtit sörsäkra fina lösören, men derefter utträdde ur försäkringen, emedan han tänkte: hHar det ide brunnit på så lång tid få kommer det troligen ej att brinna, och för hwilken straxt derpå efter hans utträdande hus och allt hwad han egde uppgingo i lågor. De dumma och enfaldiga hwilka tänka fom få: eld och eldswåda stå ju i Guds hand; hwem Gud will slydda och bewara, honom skall Han nog slydda oc) bewara, wilja wi helt oc hållet lemna ur räkningen. Det giswes ganska många, för hwilka det just ide stora beswäret, fom försäkring medjör, såsom upptedning af fina lödörepersedlar, gåendet till försäkringsagenten eler ordsöranden i brandstodskomiteen ete., redan är före mydet, sådane, hwilka hwarken röra hand eler fot, om de ide twingas dertill. Åndtligen fomma de snåla, hwilka ide wilja påkosta den årliga försälringssumman — ty det är ju kontanta penLALAA AAA —