Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1866, sida 3

ningar! — emedan de kanskle under en lång följd af är, tanste under hela fin lifstid, aldrig erhålla något deraf tillbaka. Det enda giltiga släl, hwarmed man fon urjältag för uraktlåten sörsäkcing, nemligen, at man ide fan anskaffa försäkringspremier eller att utgiften deraf slulle kännas alltför dryg, inträffar hos högst få. Men deremot blyges mången ide för det orätta att taga ähven deras hjelpsamhet i anz språk, hwilka hafwa för älrat fin egendom och nu slola göra uppoffringar äjwen för fina tan flöja, lättsinniga od snåla medborgare. Will nu eldslädaren äfwen räknas till jamma kategori som sismämnda menniskor? Wi tro oss, till hwarje eldsläckares ära, kunna förneka detta; jag tror, örskar och hoppas, att hwarje brandkårsmedlem, som ännu ide skulle ha försätrat sin egendom, skall så snart han läst denna uppsats genast föranstalta om försäkring. Brands kårsledamöter måste weta det lika wäl eller till och med ännu bättre än andra, att man aldrig kan wara säker för en eldswåda, att elden äfwen fan utz bryta i hans hus eler Hem och fan — innan man hinner rädda — förftöra en del af eller Hela Hans egendom, och om detta ffer, mill han då af sina kamrater, fom försäkrat, höra frågan eller endast läsa den i deras anlete: Hmwarföre har då ide du förfäfrat? Kårens ära fordrar få att föga, att samtliga medlemmarne haswa försäkrat fin egenz dom. Bi uppfordra brandkårernes befälhasware att bringa detta wigtiga ämne på tal, då kårerna hafwa sammanträden, och på det krastigaste lägga hwarje medlem på hjertat att försäkta: mi uppe fordra medlem marne att göra sammaledes hos dem af deras kamrater, fom möjligen ide skulle ha för: säkrat. Brandkårsledamot, synnerligast. friwillig, fom till fina medborgares tjenst bringar få mån get offer af både tid och penningar, fal fäkerligen, utan att göra fig siada, äswen wara i stånd att ätminstone sörsäkra den summa, som fan jätta honom i stånd att åter anskaffa det nödwändiga, i händelse af brandskada. . Men wi fordra af den friwillige, ja af hwarje annan brandkårsmedlem ännu mera — han bör äswen wara, om jag få får säga, Micsionär för brandförsäkringen. Elosläckarne tillhöra nästan alla samhälletö klasjer och frå med dem i förbindelse. Ha de endast sjelswe försäkrat, få ffola de öfwer allt, då tillsälle gifwes, predika dersör, att de fom ide sörsäkrat, beqwäma fig dertill. Sö gen till dem, mi rädda gena edert bohag, få sramt wi kunna; men i ganska många fall Mnna wi det ide. För öfrigt är mår huswuduppgift att släda elden och, hindra def: widareutbredande och derigenom afwärja större olydor. Hör edra lös ören måsten och kunnen I sjelfwa draga sörsorg, sålunda, att om de brinna upp, J erhallen eder brandsörsäkringssumma för att åter anslafsa det nödwändiga. Säkerligen skall, om eldsläckarne med wärma omfatta denna mission, aanska måns gen, fom ännu ide förjäkrat, förmås att upps sylla den pligt, fom han är slyldig fig sjelf, fin famili och det samhälle han tillhör. Wi hafwa ännu en bön till brandkårernes med lemmar, försäkren äswen edra tjenares egendom! Uti berättelsen om eldswådor ha wi ofta fett att tienftfolfet förlorat fina tillhörigheter, att elden för dem förstört det nödwändiga, fom de fans hända förwärfwat genom årslånga besparingar. Man kan wisserligen inwända, att tjenarne kunna sjelswa anskuffa den ringa premie, som fordras för försäkring af deras juft ide betydliga tillhörigheter, säsom kläder, linne m. m. MWieserligen — ty för 100 rdrs wärde är premien: i stenhus i städerna endast 10 a 25 öre, och i trär hus 1 rdr. På landet äro premierna wida billigare. Men saken Har fina swårigheter. Tjes narne byta om tjenst mer eller mindre ofta; de måste då alltid för försäkringsagenten uppgifwa den nya lokal, i hwilken deras tillhörigheter bes finna fig. Det skulle för mången ofta erfordras en lång wäg eller oc slriftlig uppgift — od) ders hän skola tjenarne troligen ide ännu på lång tid komma. Färfäkfvingsagenterne Fffida till förjäts ringstagare hwarje år, då försäkringen upphör, en uppmaning att fortfätta densamma. Till tje narne — åtminstonne i större städer — more detta swårt, om ide omöjligt; ty man fan ju ide wara säker på att anträffa den ifrågamar rande personen. Bättre och säkrare är det derför att husbondefolket sjelf försäkrar fina tjenares