Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1866, sida 3

Hwarföre ide, swarate farbror. Änskönt er böga samhällsställning är ni ju of fött och blod lika fom wi öfriga. Prinsen deltog nu med lust och fröjd i dansen, och ehuru Per war den skickligaste danfören, emeran han, fom pigorna fade, wände och swängre fig, wred och lastade fina ben få det war farligt att fe på, war han vod långt ifrån wuxen prinsen. Nästa morgon, tidigare än de förnäma gästerna hade waknat, satt jag i slädan, som war fullstoppad med allt möjligt godt till mina gamla mamseller i staten. Sorgsen och tyst fatt jag wid sidan af Ber, hwilken icke heller war särdeles talför; tants kappa swepte jag denna gång wål omkring mig, och hade jag haft örenklaffar på min mössa hade jag bestämdt dragit ned dem med, så nerslagen war jag. — Allt har ett slut, få skomakarpojken, fit stryk första tagen han fom i läran, tröstade mig Per, då wi höllo utanför dörren till mitt hem i staden och merwetande af denna sanning inträdde jag genom rörs ren, efter att förut hafwa kastat en blid på bet höga mörka skolhuset midtemot. Någon tid härefter underrättare mig tant att processen med priusen war utagerad, samt att den utfallit till böndernas förmån. Den gamle Kung Fredrik hade nemligen befallt, att böndernas skjutsskyldighet mid de tonal. jakterna skulle helt och hållet upphöra. Farbror höll emellertid nu få mycket af den unge prinsen att segren föga glatte honom. i AV au Pe