Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1866, sida 3

aktar mig emellertid nog att föreskrifwa H. H. några reglor, blott Han ej läter mig och mina hästar wänta. — Om jag nu säger er, hr Swensson, fortfor prinfen, under det han forffande betraktade farbror, att min far blef mycket ond och söker få er straffad, riskerar jag då inte att ni uppsäger mig trooch bilds hetsed samt för mig uti mörta natten, hwarifrän jag kom? — Nej, nej! utropade farbror, det riskerar icke min argaste siende, längt mindre e. k. h. Lagen skall dömma mellan er for och mig. Den är ju lita för alla, derför är jag nöjd med fom dei blir, utan att bära agg till någon. Tiden, e. k. h., är för bonden dyrbar, den måste wi ej låta beröfwa oss; och den man som låter godtycket behandla sig är en slaf, lika litet aktad af e. k. h. som af mig. —Det talet tyder jag om! utropare prinsen läggande fin hand på farbrors skuldra. Ni är af mitt folk, oc antingen min far eller ni förlorar procegfen skola mi wara wänner. En fri och fjelfftindig man är mig mer kär än millioner slafwar. — Den tid kan komma, sade farbror rörd, då e. k. h. får tillfälle att wisa dessa ord ihandling och jag pris jar då mitt fädernesland lyckligt. Musiken, danfen och fröjderopen hörres nu dubbelt starkare, hwadan samtalet några ögonblick afstannade. — Mina underhafwande roa sig. Wi leta ut julen, och jag will ogerna störa deras glädje, ehuru wäl jag fruktar att detta stim generar e. k. h. — Ja, det generar mig werkligen att höra derpå sade prinsen, sprang upp och närmade sig dörren; men det skulle roa mig mycket om jag fick deltaga deri.