Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1866, sida 3

från kontoret, och jag tackade Gud att dusten war öfwerstånden. — Tag nu tömmarne, pojke, fade han i en näs stan wet ton, då wi kommit i ordning i slädan, och för raskt undan. Komma wi helskinnade från detta spektaklet wore det bra. Du får emellertid inte tala om wåra meriter för tant. Kan man ej komma med något glädjande, få är det bäst att tiga. Jag yttrade heller ide ett enda ord då mi tom mo till Gurrelund; men farbror hade glömt att tant kunde läsa i hang ansigte. Hon säg genast att det war ugglor i mossen, och innan wi hade spisat wisste hon allt: — Se så! ropade han glädtigt, nu hafwa wi biktat och fätt aflat. Men hwad f-n skulle jag Lö Du mor hade bestämt handlat på samma sätt. — Det will jag just inte påstå, sade hon leende. Ouad fogden angår, så war det rätt åt honom; men presten hade jag önskat du inte träffat, han har fläck nog på sig förut, man bör ej göra den större. Samma afton, under det farbror, tant, infpetf: toren och jag sutto och spelade whist, kom kallelse att farbror skulle nästa morgon fl. 8 möta med en fyr spänd släde wid det närliggande kongl. jagtslottet, för att skjutsa prinsen, som ämnade jaga i trakten. ; — Dn mill wäl inte skjutsa sjelf? frågande tant sedan budet gått. Det blir jag wäl twungen till, swarade han något nedstämd. Du minns förra gången wi moroi kungsskjuts måste Ber och alla sockenbocrna wänta på prinsen i fyra timmar i föld och snöyra å å flottsgår: den, få att Lars Hanssons ena häst blef sjuk och ftörtade. Hwad lagen bjuder afseende på dylika förs: —!— — KO— --.z-r—e—rrlllee— -— — . — -— -—-CS - —---X XQXX — — — —. —