Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1865, sida 3

För Lördagsqwällen. Om menniskan och werlden. J S. T. läsas följande wackra tankar: Menniskan inträder i tiden och går ur tiden, otunnig både om det tillstånd, hwarifrån hon tommit och det, till hwiltet hon skall gå. En ogenomtränglig flöja döljer det tommande lifwets hemlighet, äfmensom tillståndet före inträdet i werlden. Menniskans tillwaro i tid och rum är endast en öfwergångsform af hennes ut: weckling. Hon är i denna werlden en främling. Hon fer allt i oafbruten ström uppstå och förfwinna, födas och dö. Ofta tror hon doc fig här hafwa funnit målet för sin tillwaro, liksom ötenwandraren bedrar ges af hägringens skenbilder. Men snart wädes hon ur sin willfarelse. Grunden, hwarpå hon byggt, ramlar och timglaset tallar henne widare. Werlden är en spegelbild af menniftans inre Derföre gestaltar den fig få olita för olita personer od) under olita ögonblick af lifwet. An omswepa tunga skyar hoppets himmel, oc) anden blickar längs tansfullt efter idernas rite från detta fängelse, i hwiltet endast strödra blixtar förråda ett gudomligt ursprung. Ån åter synes naturen stå i bröllopsskrud för att gästa warats högtid, alla dess puls far flå, och Guds stugga synes genom wandra naturen. An synes menskligheten bilda en ledja af odjur, som spridt fasa och förderf tring sig, än åter lyfter sig blicken till den heliga kretsen af siare och skalder, af konstnärer och gudasöner, som underhållit offerlagan på gudomlighetens altare. Detta wisar menniskans oförmåga att i sin helhet fatta det gudomliga skädespelet af mensklighetensutweckling, att rätt ordna de särstilda partierna till ett fammansstämmande helt, få att dagrar och stuggor få fin rätta plats, der de ömsesidigt för höja ywarandra, liksom i musiken eljest missljudande ackorder bidraga till att gifwa et hela en rikare famtlang.