Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1865, sida 3

IIöÖgmod och därskap, allt orätt hon slydde. Mången som Olyckan orättvist slog, Ryckte hon från dess förderfliga aga. Mången förtryck i sitt skydd sågs hon taga Vänligt och mildt emot alla hon log. Hastigt förflöt denna gyllene tid. Fjesad af alla hon blef så högfärdig, Att med förnuftet hon snart kom i strid. Ansåg dess varning sin höghet ovärdig. Sällan hon numer ville lyda dess råd, Knappast de nu kunna täla hvarandra, Och då Förnuttet ej upphör att klandra, Körs det på dörren och faller ur nåd. Nycklull, ombytlig och svag, som hon är, Börjar hon gynna dem systern bör aga. Därskap hon bättre än vishet har kär, Skälmen hon till och med plägar ledsaga. Derföre ofta scn dess man fär se Dären i purpur, den vise i trasor. Men fast hon vandrar i kippande hasor, Ses hon döck däårskap och Lycka bele. Hvem bör ej glädjas, när husvill och skral; Man likt Förnuftet omsider får taga Boningen uti ett grannt — hospital, Stiltadt för — — — Galna och fattiga svaga. Sådan är Lyckans rätt vanliga sed, Minga hon gör både galna och yra. Bäst derför varit om Odet fått styra : Så tycker jag och så läsaren med.