Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1865, sida 3

war jag ingalunda tryggad för öfwerwåld från detta håll. — Jag kunde ej uttänka mer än ett medel att ffydda mig. Jag beslöt att blifwa uppe till def jag hört, att jägaren Anton kommit tillbaka. Hotades jag dessförinnan att blifwa öfwerfallen, tunde jag ropa på hielp. Endast genom bibliothetet kunde grefwen komma; dörren till min sängkammare måste då med wåld upp: brytas. Derunder hade jag tillräcklig tid att fly ut i korridoren till de qwinliga domestikerna, som lågo nära derintill. J wärsta fall war jag befluten att tillgripa den dolt, fom Harry skänkt mig och fom jag bar på mig. — Jag hade kunnat taga in kammarjungfrun i mitt rum. Men å ena fidvan ffulle jag derigenom hafwa wäckt ett onödigt uppseende, fom fomprometterat både mig sjelf och grefwinnan, i händelse min fruktan sedermera wisade fig ogrundad. Å andra sidan måste jag till och med wara beredd på ett wägrande swar, då grefwinnan lade mycken wigt på, att tjonftfolket i fynnerhet om qwällarna befunno fig på fina rum. -Det återftod mig således blott nyssnämnda utwäg. Jag hade noga öfwerlagt alt; tid saknades mig ide dertill. Alla i slottet woro ännu uppe; han kunde således icke wåga företaga något mot mig. Så trodde jag åtminstone. . — Jag sick in i bibliotheket för att lyssna utåt trädgården. Från detta håll måste han komma. Vilsom hwarje afton förut hade jag inifrån tillreglat den dörr, fom från korridoren ledde in i bibliothelet. Detta wisste han. Jag såg efter om regeln ännu war förskjuten; den war det. Jag undersötte vummets tre fönster: de woro tillstänada. J twå af dem woro äfwen jalousierna fästade med bakar; i tet trevje sutto de lösa Jag plägade sjelf hwarje morgon öppna