Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1865, sida 3

fom sällan någon in i detta rum. Jag täntte efter, om jag lagt hakarna på äfwen de jalousier, fom nu woro öppnade. Det war lätt möjligt, att jag uvakts låtit det. Jag wille fasthaka dem; de gåfwo mig ett skydd om än swagt och bräckligt. — Förut lyssnade jag först wid de begge andra fönstren, sedan wid detta. Jag kunde hwarken höra eller se något, ej ens den minsta rörelse. Det war en klar månskensnatt. Genom de tillbakaskjutna jalousierna hade jag widsträckt utsigt öfwer trärgården. Allt omkring mig låg försänkt i den djupaste tystnad. Jag hade lemnat mitt ljus qwar i sänatammaren; dörren titin hade jag skjutit igen. J bibliotheket war derföre mörkt och jag kunde icke warseblifwas utifrån. — Jaa öppnade fönstret, hwars jalousier jag mille tillstänga. Jag öppnade det långsamt och fakta. Genom det öppna fönstret lyssnade jag ännu en gång utåt trädgården. Jag hörde ide vet minsta ljud. — Tätt intill fönstret står ett höat äppelträd. Det bar då ännu ite några löf, men defs grenar woro få tjocka och knöliga, att de trots månskenet bortskymde för mig, hwad fom försiagick på andra sidan. Af: ståndet från fönstret till trädet är knappt twå fot. Jag wille undersöla äfwen denna plats. Någon kunde wara gömd dernere, man kunde der hafwa anbragt någon stege eller dylikt för att underlätta uppfliganpet i fönfiret. Jag hade då genast anledning att ropa på hjelp. För att riktigt funna fe vit ned, måste jag luta mig fram ur fönstret. Jag gjorde det och fpejade omkring mig. Mänffenct belyfte ide denna lilla wrå; ten war inswept i fulltomligt mörker. (Forts.) den och om aftnarna åter tillstänga dem. Utom mig