Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1865, sida 3

att den enda arfwingen af deras förmögenhet skulle ingå förbindelse med en fattig tysk flicka. Jag lät af honom öfwertala mig till en hemlig wigsel. En engelsk prestman, fom mar hang wän och en lång tid uppehållit fig i den wackra Rhentrakten, wigde of. Men han kunde ide förmås dertill annat än på det uttrydliga wilkor, att wi straxt efter wigseln skiljdes åt och ide återsågo hwarandra förr, än det lyckats Harry utwerka fina föräldrars bifall till wår förening. Harry kunde ide lemna dem och derföre beslöt jag antaga min nuwarande plats. Men alldeles ensam wille jag ide resa få långt bort. Harrys fader hade en betjent, som mar tyst och oss af själ och bjerta tillgifwen. Denne, fom hette Anton Rieder, skulle följa mig eler åtminstone wara i min närhet, om jag någon gång ffulle behöfma skydd eller hjelp. Det lyckades att få honom nästan samtidigt med mig anställd såsom jägare hos grefwinnan Ruthenberg. Annu har Harry ide kunnat winna fina föräldrars samtycke, men de älska honom, wi äro begge unga ännu och misströsta icke. — O Gud, afbröt hon fig sjelf, wi misströstade icke, ända tills denna olycksaliga händelse inträffade. Gifwes det wäl nu mer något hopp för oss? Efter en stund kunde hon åter fortfara med större lugn. — Jag lefde här lycklig i mina förhoppningar. På en gång ffulle min lyda störas. Grefwinnans brorson fom hit. Han ämnade blott dröja här några dagar, men ftannade längre. — Redan efter några dagars förlopp blef jag öfwertygad om, att jag olyckligt nog war orfaten till hans qwarstannande. Han fade mig det öppet. Han war en utswäfwande föraktlig warelse och gjorde ingen