Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1865, sida 3

Mången hör man dock förtryta, Att hon är för hård. Strängt och ofta hon oss agar Blott af kärlek, det förstås. Mången likväl högt beklagar, Att hon orätt led Gud — nåss, Pappa Sorg med dyster panna Ofta mycket värre är, När hon börjar att oss banna, Rasar han och svär. Hvar vi än för dem oss dölja, Leda de vär lefnads stråt. Just ett skönt zigenarfölje, Vandrande med skrik och gråt. Agan sällan felen botar, Ofta bli vi sämre blott. Dubbelt ömkvärd den som knotar, Sådan är vår lott. (Fortsättning.)