Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1865, sida 3

Odet och dess döttrar af Rud. G. 5—9. (Forts. från AZ 65) Olyckan. Dagen ljus från purprad öster Redan mot naturen ler, Tusen fåglars glada röster Lif åt skog och lundar ger. Likt kristall i blommans öga Skälfver daggens tår så mild. Stålprydd Phoebus från det höga Ser i den sin bild. Allt af lif och glädje spritter Uti skog. på sjö och strand. Blott Olyckan sorgsen sitter, Irrar ifrån land till land. Der hon framgår mörk och dyster, Allt från hennes närhet flyr. Slumra henne alldrig lyster, IIvilans lugn hon skyr. Utaf andras glädje sårad, Flyr hon till en öde dal. Der bor sorg, med panna fårad, Tärd af evigt bittra qval. Sorgset han på henne blickar. Suckar häfva tungt hans bröst. Klyftans echo återskickar Dem med sorgsen röst. Redan tåradt öga brinner, Gnistrande af kärleksglöd. Gudalågan alla hinner Båd i glädje sorg och nöd. Lika känslor kärlek tänder. Skalken Amor var ej sen Brinnande en pil han sänder Från sin båge rein. Sedan dess ses Sorgen vandra Dyster i Olyckans spår. Evigt följa de hvarandra Vidt som höghväld himmel når Långt som hafvets böljor svalla, Darrar allt för deras lag, Deras barn vi äro alla Utan undantag. — Mången för vår mamma ryser. Allt hon dock af kärlek gör, Ty hon denna grundsats hyser, Den man älskar, agas bör. Denna sköna lära torde Alla älskande förstå. Att de mer vi älska borde Mera aga få. — Föga tacksamt dock vi löna — Denna kärlek af vår mor. Afven häraf kan man röna, Otack blott i verlden bor. Endast döden mägtar bryta Denna ömma moders vård.