Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1865, sida 3

Hon hade hemtat sig från sin förskräckelse. Men till hwilket annat resultat kommo sedan hennes tankar än till ett klarare och lifligare medwetande om den frultanswärda ställning, hwari hon befann sig? Kunde hon wäl ett ögonblick twifla derpå, att om jag än icke egde fullkomlig kännedom, jag dock hyste starka misstankar om hennes brott och att jag kommit dit för att förskaffa mig full wisshet i saken? Och så war det werkligen. Med en spänning, som wisade huru wäl hon wisste, att lif och död för henne låg i mina händer, följde hon hwarje min blick och rörelse. Jag hade stannat midt uti rummet. Hon stod bredwid mig, uppmärksamt gifwande akt på alla mina rörelser och såsom det tycktes ännu oroligare mwäntande på hwad jag skulle komma att föga. — Min fröken, började jag, jan will ite längre plåga ev med mina frågor; jag skall, blott berätta för. er en sorglig, förfärlig historia. År den wäl också sann? När jag slutat min berättelse, skall ni sjelf kunna öfwertyga er om, att jag hwilket ögonblick fom helst kan bewisa dess sanningsenlighet och att jag också på grund af min oeftergifliga embetspligt måste göra det. En darrning flög åter genom hennes kropp wid dessa inledande ord. Hon swarade icke; hennes blick war fastnaglad wid golfwet. Jag fortfor: — Händelsen har tilldragit fig här i detta flott, till någon del i detta rum. Hon fpratt till. Hennes ögon lyfte fig omilkorligt upp till mig med ett ångestfullt uttryck, men blott för en tiondedels sekund. -— Ja, min fröken, i detta rum Här spelades sista alten i sorgspelet.