Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1865, sida 3

Den svarta drägt hvari hon satt Btt sorgset sinnelag antydde. IIon dyster var och aldrig log Olyckan känna alla nog, Ty hennes namn så lydde. Den yngre var en vacker tös, Blåögd och mild med lockar ljusa Väl var hon litet capricieuse, Men kan oss alla dock förtjusa. IIon log så sött, så glad hon var, Blott namnet Lycka, som hon bar Kan till och med berusa. Reen morgonrodnan log i öst, Och än sägs gumman tankfullt drömma Men plötsligt höjde hon sin röst, IIvars kraft ej ären kunnat tömma, Och tankens blixt ur ögat sköt. Ej riklig kraft i orden bröt Som frin dess läppar strömma. J döttrar, som jag fostrat opp, J kännen väl min magt, den talar Allt från Olympens höga topp Till underjordens dystra dalar. Allt kufvas för min viljas bud, Ja sjelfva åskans höga ljud I rymdens klara salar. Trött utaf mödor och besvär Med Er jag denna magt nu delar. Styr vist och rätt, ty vet och lär 2j sekler gro, hvad dårskap felar. Var ädel, from, gör sant och rätt. Var mild, ej härd, du sårar lätt Men ej så lätt du helar. Men du min äldre dotter ÅsÖk Att mildra mer ditt dystra sinne. Och du, min unga muntergök, Lägg väl mitt ömma råd på minne För mycken fröjd till dårskap fört Och nu farväl! Min dom Ni hört Er afskedsstund är inne. Så blef orubbligt Odets Jag. Hur vist och rätt sin dom hon fällde Det se vi ännu denna dag, Ty Odets utslag evigt gälde. Dess döttrar skulle skiljas åt, Vår framtids hopp, vår lesnads stråt Beror af deras välde. (Fortsättning)