Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1865, sida 3

(Insändt.) Ödet och dess döttrar af Rud. G. 8—9. Godt mångvälde ej ör, blott en må herrskare vara. Ilomerns. Ödet. I fjerran länder Odet satt Vid elden i sin dunkla håla. Från Oster framskred svartklädd natt, I vest sågs astonrodnan stråla. Ren Phoebus efter gammal sed Till svala böljor stigit ned Att der för Tethys pråla. Så tankfullt tyst satt Ödet qvar, Beständigt stirrande i glöden. Dess blick än skum än lislig var, Dess röst var nu så stum som döden. För vinden flög dess gråa hår. en gumman lefvat många är Och skiftat gudars öden. Ej ensam likväl gumman var Vid muntra brasans klara låge. Ty der satt ock ett syskonpar. (Jag helst den yngre af dem såge) De voro gummans döttrar två, Dem Amor än ej kunnat nå Mid pilar från sin båge. Ett svall af mörka lockars natt Den äldres dystra panna prydde.