Norrländska Korrespondenten – 19 april 1865, sida 3

tor alt werta ja högt upp. On gamma engelsk författare yttrar följande: La narne äro spindelnät, fom fångar de små flugorna, men sprängas sönder of getin. gar och bromfar Ty gäller det neråt, tå är lagen helia då är hon wrer, blixtsnabb och fumma: rist. Då ingen skonsamhet mera, inga omgångar längre och framför allt ingen tryckande penninglris. Ett enda polis: referat uppräknar ide mindre än 2000 vor i böter. Lagen hugger skarpt in på handtwerkslärlingar, drängar och fotar pojkar. Då nu både de römandes och de dömdes bedrifter tillböra gatan, så erbjuda sig otwunget några jemförelser. Först en blid på sjelfwa förbrytelferna Hwar fer man? Jo, i Mars i fjol pelismyndigheternas wåld mot en lel bufwudstars befolkning, huag och flag utan urffilning utdelade, äfwen åt en8lige wandrare i hufwudstarens aflägsnare trakter, och allt detta utan att foltet wid något enda tillfälle sätter fig till metwärn. Och likwäl hade nörwärn, för att förswara lif och lemmar, då warit lika lagligt, fom battongeöfmerfals len woro olagliga, och just deruti låa bet samhällswädliqa i polismattens acc: tyckliga tilltag. Hwad angår marguppträrena i år, få fe mi några folkhepar i rörelse och inslående några fönfterrutor i ett par poliswaktkontor, såsom ofwan nämdt är. Det war en ftvaffwärd och ömklig demonstration emot po lismakten, men rock framkallad of för trytelse öfwer att rättwisans wårdare under ett helt år icke förmått skaffa den ringaste upprättelse för det grofwa wåld som då öfwergick dem. Betrakta wi nu förbrytarne, hwad se wi? Jo, på ena sidan personer wid mogen ålder och för hwiltas uppfostran samhället med stora uppoffringar sörjt och fom det drygt aflönar, för att upprätthålla lag, ordning och frid. På den andra sidan deremot personer, te flesta wid omogen ålder, uppwuxna under dålig föresyn och för hwilkas uppfostran jams hället gjort litet eller intet. Dertill kommer det hos dem rotfästade medmetandet, att från polisens sida ingen rättwisa är för ven fattige att wänta, hwaraf följt, att de i hwarje polistjensteman fe en afswuren fiende — en olvcklig före: ställning utan twifwel, men för hwars skingrande eller förmildring ingenting göres af dem, fom ha matten i fin hand och lagarne unter sitt hägn. Det kunde icke undwikas att lagarne, som stiftats af samhällets bättre och lycdligare lottade, i någon grad uppftälldeg till förmån för den rike. Penningböter till exempel, en småsak för den förmögne, måste af ven fattige gäldas med fängelse, med swält wid watten och bröd, ofta förenate med största lidande för hustru och barn. Men om nu tenna ojemnhet ide blott kan afhjelpas, huru ytterst noga bör man ej då tillse, att de redan alltför tunga lagarne icke med godtycke tillämpas! Gör man ej det, då blir den lägre befolkningens tillstånd slutligen rent af olidligt. Sedan ett årtusende har det gällt såsom arundsats i nordens rättskipning, att det är lagarne fom straffa, ide domaren. Men det är wäl ändå att fordra för mycken inbillningskraft af ofwannämnda samhällets olycksbarn, att de i en fåran rättstipnina, fom den ifrågawarande, endast skola se den kränkta lagen, som will försonas, men ide ten wredgade, perfonligt fårade domaren, fom mill hämmas. Nog af, ett sådant rättegångssätt, på samma gång det fläckar wår rättskipning, måste owillorligen förr eller sednare medföra de bittraste frukter för samhället. Jnnan wi lemna marsdagarne, ett par ord om herr justitiestatsministerns fame tidiga uppträrande mot en obetyrlig och lumpen flygskrift i tidningsform. Wi äro lånat ifrån att gilla dylita slrifter, mon fjnna hat 11...e.. AA