Norrländska Korrespondenten – 12 april 1865, sida 3

— God afton, jungfru, tilltalade henne den gamle, det war en upplyggelig sång, fom stärker hjertan och njurar; jag tackar af allt mitt hjerta för den. Men hwarthän få sent på qwällen och hwad fattas jungfrun att hon få andägtigt anropar Gud på fria fältet? Jag frågar ide af nyfikenhet utan af deltagande. Jag skulle wilja hjelpa en hwar, fom behöfwer hjelp. Wisserligen är jag endast en fattig stympare, som ej fan bispringa med guld och penningar, men med goda råd har jag hulpit mången; om ni fan wara tjent dermed skall ni hafwa dem. Gubbens ord woro få sörtroendewäckande och Mar ria kände fia få ftartt i behof att gifwa sitt tryckta sinne luft, att hon utan förbehåll meddelade den gamle fin historia. Hon gjorde detta under gåendet, ty den gamle gick samma wägen och wille ej onödigt uppehålla sig. — Ja, ja, få går det, fade den gamle, när Mae ria slutat; den första smärtan, fom träffar vet lilla oroliga tinget hwilket klappar och flår i wårt bröst, swider wärst; efter. hand wänjer man fig derwid. Jag känner det der. Afwen jag har warit ung, äfwen jag har älffat, äfwen jag har blifmit utstött i werlden, hjelplös och öfwergifwen, wäl icke fom förälrralös, men fom, hwiltet är nästan wärre, styfsbarn. För mig är ingenting af hwad fom rörer menniskohjertat frem mande. Jag har smakat sorgekalken, der den är fom Wid dessa ord for den gamle mannen med han: den ifwer ögonen, fom om han wille jaga bort be swärliga minnen, — Och hwart will ni nu hän, arma barn? (Forts.)