Fabrikören oh Hushallerskan. (Forts. fr. N:o 28.) Flera dagar efter Marias förswinnande lemnade Henrik knappt mer sitt rum. Förfjunken i doft arubbleri, satt han framför sitt arbetsbord med hufwudet stödt mot båda händerna, ögonen glanslösa och hela aestalten en bild af förtwiflan. Hwad fom mest fmärtade honom war, att Maria gått fin wäg, utan att säna honom ett ord till afsked, utan att hafwa lemnat efter sig ett ord af hopp. Hade han haft en aning om hwart hon wändt sig få war det inaet twifwel om att han skulle rest efter henne, i trots af wördnaden för fin far, i trots af de löften, fom han aifwit benom. Nu mar han vömd til owertsamhet, och ingenting är pinsammare för en upprörd person, än omöjligheten att göra något för att skaffa hjelp. Den goda fabrikörskan gick sonens tillstånd mycket till hjertat. Hon uttalade sin öfwertygelse att Maria säkert skulle lemna underrättelse om jig, när hon fom mit på fast fot; man kunde då skrifwa till henne och understödja henne efter omständigbeterna och dylikt mer. Då allt detta ej gjorde någon werkan på Henrik, aick hon till och med så långt — sätert mot sin mans wilja — att låta honom förstå att fadren ännu ej talat sitt sista ord i saken och allt ännu kunde blifwa bra. Om detta modrens fortsatta tal dock slutligen ajorde sin werkan eller om det måste tillskrifwas en annan själsprocess, men morgonen på tredje dagen efter Marias förswinnande gick Henrik åter fom mans ligt till sitt arbete och fortsatte fina förra lefnadgmar .