Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1865, sida 3

J detsamma kommo fru Mandel och Clara. Jag har den äran att presentera min fästmö, sade Bågenflykt med omotståndlig säkerhet och steg upp. De begge fruntimmerna sågo förwånade på Selma, men när hon blott slog ned ögonen, och lät Bågenflykt behålla hennes hand, började de att lyckönska henne som fästmö. Från den stunden tillbragte Åågenflykt hwarje eftermiddag hos Mandels, gynnad af wärden, beundrad af wärdinnan, och tåld af Clara, Selma fortfor att wara fåorrig och sluten, men lyssnade fom en före berad på Bågenflykt, och följde mwilligt hwart han förde henne i trädgården och parten. När Bågenflytt i sällskap med gubben Mandel såsom förmyndare, begärde hennes tillstånd att taga ut lysnina, darrare hon wisserligen ett ögonblick, men gaf sitt bifall. Lysningen wäckte ofantligt uppseende i socknen, och inom kort öfwerhopades fröken Selma med bref från bekanta och obekanta, slägntingar och oskylda, och afwisade friare; hwar och en anförde något dåligt drag af Bågenflykt, han war ruinerad, spelare, drinkare, wällustina, lågsint, illa find i socknen, såsom elak, ja arym husbonde, hon hade icke annat än olycka att wänta af ett aiftermål med honom. Selma läste, gret, brände upp brefwen, fade ins gentina derom åt Bågenflykt, och tänkte: afunden är rik på förtal! Emellertid fortgingo lysningarna obehindradt, och bröllopet utsattes till en dag i slutet af September hos Manrels. (Forts.)