Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1865, sida 3

och slankar. Dessutom erhåller hwarje man i medan: 8 skålpunr torrt bröt; 50 ort hwetemjöl; 75 ort smör efter 10 kubiktum olivolja; 6 tubittum ättika eller 3 kubiktum citronsaft; 50 ort kaffebönor; (6 ort the; 75 ort socker eller 1 skålp. sirup; och 3 ort senap. Då fartyg ligger i hamn, hwarest särskt fött fan erhållas, bör af sårant tött, i stället för det salta, minsst twå gånger i medan gifwas 1 skålpund 50 ort, benwigten inberäknad, åt bwarje man, samt af föttet med grönsaler och aryn tokas soppa. Till dryck och kokning skall hwarje man dagligen undfå minst 13 kanna matten. Fartygsbefälhafwaren är, wid straff fom för bris stande omsorg wid fartygs proviantering suti 288 8 af Sjölagen stadgas, anfmarig berför att ofwannämnte proviant. artiklar äro af god beffaffenhet och att desamma uti behörig ordning komma bes sättningen till godo. Win, bränmin eller sandra spirituisa drycker tillkomma icke besättningen å fartyg, utan så är, att serskild öfwerenskommelse derom i förhyrningskontrattet är träffar, eller fartygets befälhafware finner serskilda oms ständigheter sådant påkalla; men i erfätte ning för dessa waror, der de icke utforsdras, skall hwarje man åtnjuta 1 riksdaler 50 öre i månaden. Hustrun hemma och mannen på krogen. (Ur Swensta Arbetaren.) Hustrun i hemmet. Det är en kulen Decemberqwäll; regnet nedfaller i strida skurar. Uti den usla windskammaren intränger en fuktig kyla genom remmorna i muren. En ftadar8 moder sitter derinne mid det krankiaa träbordet; hon lntar hufwudet i handen. För en fort stund sedan gaf hon sina barn den sista brödbiten hon egde. När de små förtärt brödet, se de begge frågande på modren och undra, om de ej få något mer att ftilla huns gern med. Men de warsna, att modrens ögon i dag äro mer än wanligt förgråtna, att hennes finder äro blekare än de någons fin warit, och de små hungriga stackrarna ha ej mod att bedja om ännu en brörbit; te nännas ej att öka mammas bekymmer. Het äldsta barnet, en nioårig gosse, sätter fin hopkrupen mid spiseln, der dock ej sedan gårdagen funnits en wedpinne att elva med och hang lilla femåriga syster kryper upp i mammas famn. Denna fednare sweper omsorgsfullt sin trasiga schal om den lilla och waggar henne på litt knä. Det bleka stenet af en talgdank ger den hemska taflan en matt belvsning, och rörstystnad herrskar i det eländiga kyffet. De små insomna; med hufwudet åter lutadt mot handen och ögonen halfslntna, försjunken i wakna drömmar, genomgår modren i minnet sitt förflutna lif. Hon tänker sig tillbaka ren tid, då hon fom ung flicka glad och förtröftangfullt boppades på ett lyckligt timliat lif, framlefwadt wid den mannens sida, hwars namn hon bär. Hon hör hans löften om kärlek och tro; den framtida lycka ma kommo fru Mansell oct Blarva