Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1865, sida 3

MNära mor, Sara, fade Hanna otåligt, Hoppa öfwer den der långa inledningen, wi bry oss ide om edra äfwentyr i Stockholm, utan mi wilja weta huru ni fick fe er mans wålnad, eller Hur det war, mid foråiwänen. Rära lilla mamsell, Har ui någonsin nystat tvåd? frågade mor Sara helt hwasst. Symwad hör det hit? Jo, fer mamsell, när man will nysta tråd få får man ha tålamod att man ide sliter af tråden, utan nystar på ifrån början till flut; få är det också med min berättelse om Turken; den börjar i Stod holm, vå ett herberge för refande. Nå, så nysta på! fade Hanna, och lekte likgiltigt med fitt paraply. Sara teg och spann helt stött; hon war ide wan wid att någon wågade falla henne i talet. Clara och Selma måste bedja henne länge, innan hon åter upp: tog härftråden af fin berättelse. Ändtligen sade hon: (Fortf.)