tlingen, och berföre underlåta att nog Traftigt wärna dessa heliga och höga ins tressen. Få Denna farhåga sakna dock alt stöd af erfarenheten. — Desfa ftora angeliä genheter hafwa i wårt land aldrig wunnit ett lifligare erkännande än nu, och det finnes ide anledning, att detta ins tresse skall afswalna. Jnom församlingen har en större märma och en djupare känsla för det andliga lifwet waknat; skrifter af religiöst innehåll spridas och läsas mera än någonsin. Anslag, större än i någon för regående tid, hafwa oftast till följd af enskildas motioner, hwaribland flertalet inom borgares och bondeftånden, blifwit lemnade till såwäl de högre fom lägre lärowerken; folkskolewäsendet har, under de senare tjugufem åren, fått en helt annan werksamhet än förut. Nya skolor byggas hwarje år i stort antal på fommunernag befoftnad, fodenbiblios teker uppstå i alla orter, och på grund af allt detta är fullt ffäl att Hoppas, att bildningen skall tränga allt, djur pare ned bland folket och allt ifrigare sökas. Om åter den farhågan hos förslagets motståndare skulle ega grund, att en representation, der presterskapet ide fun nes såsom serskildt stånd, i wårt land un: dantagswis komme att sakna intresse för en högre upplysning, så skulle just detta innebära den strängaste dom öfwer det inflytande, landets presterskap under års hundraden, äfwen såsom riksstånd, ut: öfwat på nationens uppfostran och ands liga lif. Under denna tidrymnd har nemligen ej blott religionsunderwisningen, utan hela skolwäsender ända upp till de hönsta lärowerken, nästan uteslutande bes rott af wårt presterskap, och frukten af dess långwariga arbete skulle då endast wara kallsinnighet för det heliga och liknöjdhet för lärdom, wetenskap och konst!! Men utom den tryaghet som ligger i folkets nit för allt hwad till religion och underwisningswäsende hörer, lemnar slutligen det kungliga förslaget, genom tillerkännande af veto i kyrkliga frågor åt de kyrkomöten, som wid förra riksdagen blefwo på Kongl. Maj:ts för: flag beslutade, allt det skydd lagftiftningen förmår gifwa åt de intressen, hwilkas målsmän Presteståndet företrädeswis ansett sig wara, och numera torde derföre detta stånd, äfwen med hänfeende till nyss omförmälde wigtiga angelägenheter, kunna med lugn frånträda fin numwarande ftällning i reprefentatios nen. Ty då Swerges prester äro utgångna ur folket, samt lefwa och werka ibland och för folket, är det wäl utom allt twifwel, att här, likasom förhållandet wifat fig wara i i brödrarikfet, den prestman fom eger finne oc) förmåga äfwen för politisk werksamhet, skall genom medborgares wal kallas att del: taga i rådslagen om statens angeligens heter. På borgare: och bondeståndens bifall till det kungliga förslaget fan fofterlandsmännen med säkerhet lita. Att antaga ett motsatt förhållande skulle innebära ett misskännande af båda dessa stånds