Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1865, sida 3

Herrskapet har wisst åkt förbi der i dag. Wido korswägen i skogen, der wägen från wår egendom skär stora landswägen, och går längre in i ffogarna? frågade Clara, fom redan gjort fig någor: lunda hemmastadd på orten. Fa, just der, söta mamfell. Tala om det genast, mor Sara! skrek Clara, alltid nyfifen att få höra något nytt. Gumman lade rig spisen, blåste upp eld och satte kaffepannan deröfwer, samt fig sjelf mid spinnrocken. Kaffepannan puttrade, spinnrocken snurrade, katten murrade, gökklockan knäppte, flugor surrade, och gum man berättade: När nådig fröken och små mamsellerna se min Intande lekamen och mitt skrumpna ansigte, funna de icke föreställa sig att jag i min unadom warit en jänta så qwick att jag kunde skala uppför berg och backar, och så fager och täck att alla aossar sprungo efter mig, hwart jag tog wägen. Många unga drängar wille ha mig til hustru, men jag hade aldrig luft att bli qwinna åt någon arbetare på landet, för att gå i herrgården och skotta renar och göra andra tunga dagswerken, och ha halfnakna hungriga ungar i en wägen ide få långt från Herr Mandels egendom. I I ruskig backstuga, och aldrig få råd att äta mig mätt och aldrig få en snygg ktlut på kroppen. Nej, jag tackar, jag wille icke bli någon statkarls trälinna, utan jag gick till Stockholm, der jag straxt fick tjenst hos en fru, som hyrde ut rum åt resande. Åhl det war ett muntert lif, lön fick jag icke en styfwer af frun, utan bara owett, för det jag icke sparade wedpinnarna om intern, eller ide skaffade nog resande om fom maren; fe, jag måste springa ända till norrtull för att stå på lur efter refande.