Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1865, sida 2

Ni är mig en slipad gumma! fade Clara ffrats tande, fan ni nu säga mig hwem min män i forn: blå sidenet är? Nu knep Sara ihop fin förut nog hopskrumpna mun, steg upp, wände sig till den himmeksblå flickan, neg djupt och fade: Wälborna fröken Selma Stjernz stråle från Wermland! ödmjukaste tjenarinna, jag har den äran! wälkommen i min fula stuga, lika fom ett solsken hos den fattige. Jag kände frökens salig far, brukspatronen och frökens salig mor, den englagoda frun, likaså wäl fom jag känner mig sjelf. ÅH! ni kände mina goda föräldrar! fade Selma, gick fram och tryckte gummans hand. Det fägnar mig. Hwar såg ni dem?. ÅhH, de woro ofta i Stockholm, den tiden jag pass fade upp på ett herberge för resande. De gåfwo mig alltid hederliga drickspengar. Det war herrskap det, riktigt storherrskap, ide något knaper alld. Hör, lila gumma, sade Clara, jag fer ni har en skön kaffeplunta! bjuder ni oss på faffe? Mamfell är uppfödd hos kryddkramhandlarn: att bjuda mamsell på kaffe wore ju som att bjuda bagarbarn på kringla! inwände gumman kruserligt, men lagade straxt i ordning ett kaffebord. Sedan flickorna hållit till godo med gummans kaffe, fom smakade rätt angenämt, oaktadt flugorna gerna wille wara med och lade fig i kopparna ouppz hörligt, fade Clara, fom förde ordet: nå, spå of nu mor Saral Yaga skulle funna fe i kaffegrumset både fröken Selmas och mamsell Claras framtid, men i mamsell Hanna Starks närwaro kan jag icke säga någonting, hon är otrogen. AH, låt mig ide wara till befwär! fade Hanna,