Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1865, sida 4

. Swarjehanda. jltenstapligt samtal. Mannen: Kan du tänka dig, min wän, den pratmakaren A. påstod i Casino, att på wår gata fanns blott en enda äkta man, hwars hustru är honom trogen. Huftrun ofonftladt: Hwem i all werlden fan hon wäl wara. Kristendomsförhöret. En biskop, tänd som ordlekare, höll undersökning om folkets kunskaper i religionswäg uti ett pastorat inom sitt stift. Efter slutad gutstjenst i en af kyrkorna trädre han fram på gången och undersökte förnämligast kristenromskunskapen hos ortens nattwardsungtrom. Jbland dem blef han warse en flicka, fom i förhållande till fin ålder hade hunnit en mer än man: lig kroppgutweckling, och frågade henne; — Hwat ber du Gud om, när du läg: ger dig om qwällarne? — Jo, — swarade hon förlägen, — att Han måtte wälsigna mig. — Nej, — sade biskopen, — bed Hel: dre att han bewarar dig. — Den smala wägen. Listlidne höft war jag i H. stad och gjorde äfwen på samma gång en påhelsning wid W. bruk, dit jag aldrig förr warit. På wägen ej särdeles långt från W. mötte jag en gumma, hwilken jag frågade, om jag war på rätt män till W.; hwarpå hon fmwarade ja! men tillade pefande: då hern tommer till byn, fom synes der, så skall hern icke köra den breda wägen utan den smala, fom går mellan 2:ue götselhögar, få kommer herrn rätt till VW. Efter en stund fann jag gummans ord bekräftade och tänkte: uu finner jag, att den smala wägen är bäst, fastän wissa stycken deraf icke alltid äro så angenäma. Resande. — Borgmästaren i en småstad utfär: dade under förliden rötmånad följande tungörelje: Härmed warder denna för samlings samtliga inwånare tillfännas gifwet, att det äligger alla egare af hundar att bära munkorgar, att föras mid kedja eller att på gatan bära ett haldband. De fom häremot bryta komma att af rackardrängarne sasttagas.