Norrländska Korrespondenten – 4 februari 1865, sida 2

bringa den stackars mannen i förtwiflan. Men ordspråket: NRär nöden är ftörft, är hjelpen närmaft höll äfwen här profwet. Till fin ftora glädje upp: nåtde han en af de på isen uppbyagda barackerna. Utmattad och till hälften ihjälfrusen inträdde han i den dystra, swagt upplysta boningen. Han träffade ingen annan än wärden, fom wisade sig temligen tjenstaktig, förde hans bäst i stallet, gjorde upp eld i spiseln och frågade sin gäst, hwad han widare kunde göra för hans beqwämlighet. Denne bad först, att man skulle bära in hans saker, hwaribland hans dubbelbössa och wärja utan hwilka man i Ry: land ide fan anträra ens den obetydligaste resa. Wir den smålog och försäkrade, att han kunde anse fig fullkomligt säker i detta hus, men uppfyllde likwäl hans åstundan. Derefter begärde den resande en god aftonmåltid och nattläger, hwilket wädinnan lofwade besörja. Emellertid hade en liten flicka med torftigt men dot behagligt Yttre infunnit fig i rummet, der den främmande git fram och tillbaka. Hon tog plats mid elden, och knappt hade han blifwit henne warse, för än han gick fram till henne och gjorde åtskilliga frågor, men flickan fördlef värd och stum. Det stora afståndet från landswägen, ensligheten i detta usla kyffe, den mörka hemska natten, brist på samtal, allt wäckte wid nogare eftertanka den resandes oro och dnnkla aningar, på hwilka han likwäl ej wille tro. Han sökte twärtom att manligt besegra dem, fortsatte sin wandring i rummet, drog då och då ett blossande på sin pipa, skämtade med barnet, som tacksamt mottog hans smekningar. Nu framsattes aftonmåltiden, som bestod af fur kål, fläsk och pannkakor. Wärden önskade god aptit,