Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1865, sida 3

vitt hjerta. Lär dia att i i öomjukhet böja tig för Guds milja, oh lita ide på din egen kraft. — Tant frågar hwarifrån jag fått mitt mod, och tror att stormen skall kunna tillintetgöra mig. Nej tant, dertill är jag alltför stark och modig. Redan då jag war liten berättade mig Otto, att mitt namn Karolina betyder den modiga, behjertade. Jag tyckte få innerligen mycket om denna betydelse och wille gerna i werkligheten swara emot namnet. Jag har alltid sedan den tiden betwingat hwarje känsla som liknat fruktan, och nu tror jag mig förtjena det-namn, mina föräldrar gifwit mig. Stormen skall icke så lätt krossa mitt hjerta, fom tant säger. Men der kommer ju Otto från fin morgonpromenad. Han fer ej synnerligt alad ut. Hwad kan nu ha inträffat? Det är ett högst opassande ansigte på lilla julafton, då man wäntar sin swågar hem till bröllop ... Och hon sprang ut i förstugan för att mottaga den käre brodern. Ett par sekunder derefter kom hon med honom, sökande att bortjollra hans allwarliga mine. — Se blott, tant, hur olycklig han ser ut? J går war det helt annorlunda, ty när jag då kom ut och tog emot honom, strålade hans ansigte af glädje. Jag tror han är swartsjuk på Gustaf ty, då jag talte om honom, blef han ännu mörkare i hågen. Du skall wara alad, Otto ... i morgon är tet min bröllopsdag! Will du fe min bröllopsklädning? Jag har sjelf sii den och sjelf broderat den breda bården ... fom? — Stackars syster! tala ide få .. du krossar mitt hjerta. — Se få, talar också du om att krossa hjertan! Det är redan andra gången dag jag hör det der.