Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1865, sida 3

till Amerika för att fe nybyggarnes lif i det stora Western — jag bar fett jernwägsarbetarne i Kålmordens berg och skogar och utmed dess många wattendrag. Det fan ej wara stor skilnad mellan nybyggarne i Amerika och jernwäggarbes tarne i Swerge. Alla tessa menniskor hafwa emigrerat från sina provinser och följa jernwägen, fom nybyggaren farar vanwägarne eller floderna. Inuaeniorernad afwägningar ha endast gjort fram trängandet ännu mera oberoende af na: turen än det är i den amerikanska Wes stern. Der går man wackert omkring en sjö eller ett berg — här åter lägger man en banwall öfwer fjön eller fprån: ger man en tunnel genom berget. Jernwägs-ingenivrerua gå fram unge: får fom fjell-lemlarne: i en enda rikt: ning och wika ej för annat än hafwet. Således går arbetarnes flod genom traft: ter, som ingen förut tänkt på att beföka — genom wildmarker, som blott en och annan jägare genomwandrat eller dit några barn förirrat sig för att plocka lingon eller hjortron. J dessa wildmarker, på sluttningarne af branta berg får man se rader med pinnar, som utmärka utstakningslinien. Dessa pinnar äro för dem, som bo i trakten, detsamma fom grobladswexten är för de röda männen, de hmwiteg fot: fpår — der bhafiwa jernmwägsingeniö: rerna framgått och efter dem kommer, förr eller sednare, hela swärmen af ut: wandrare norr, föder, öster och wester ifrån. De komma också — många af dem för att få armbogsrum i en ny trakt, sedan de wägat och för trafiken öppnat en annan. Så snart wildmarken upphört att wara wildmark — vå de prydliga stationshusen resa opp fia och omgifwas med blomsterparterrer midt i ett kärr, der blott stangrör och martallar förut moro att fe och innan ännu någon wagnträng ilat fram på den färdiga jernwägen, finner fig den äkta jernwägsarbetaren illa till mors oc) längtar ut i wildmarken för att börja sitt gamla arbete med att spränga berg eller fahatta banwallar. Dessa gamla kolonister äro tärntroppar, fom sedan ökas af nyböre jare från alla håll. Samlingen är blandad och brokig och det är ganska roligt att höra alla dessa tungomål omkring fig. Det är ett nas tional-divertisjement, fom drar ut nå gra år, mer ett sceneri, ombytt efter årstiderna. Man har några dagar hört yxhugg inåt skogarne — man wet att en linia der upphugges; redan ser man en backe halft afskuren och sanden lagd till en lång, ordentlig ås, på hwars rygg man fer hundradetals menniffor dragande ftora eller ffjutande små sandkärror, fom alla gå åt jamma punkt, wid åsens ända, ter be urstjelpas. Huru klapperstenen med buller rullar först i djupet och den lätta fans ven kommer efter! Man tyder fig fe myrornas arbete och myrornas flit. Men der wid skogsgölen står ett nytt hus. Det är en futt — en reftaurar