Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1865, sida 3

— Otto fom i går, och Gustaf, min egen, kära Gustaf kommer i dag. Tror du inte att han ffall bli hänryckt när han får se min wackra brudflädning, som just blef färdig i går? Ack ja, och han skall få kert beundra den ännu mera när han får höra att jag sytt den. Säg nu tant, bliv det inte den gladaste jul jag upplefwat? Hwad säger du om programmet: J dag Gustafs hemkomst, i morgon bröllop, och i fr wermorgon gå mi kyrkan att bedja Gud om lycka. Tänk hwilken juldag! Tror du inte att jag är den lyckligaste flicka i werlden? — Ja, barn! Gifwe Gud det må bli en glad jul, så glad som du föreställer dig den. — Gifwe Gud den må bli? — återtog Karolina lite öfwermodigt. — Här är ju intet twifwel. Gustaf skref från Hull att han helt säkert skulle wara hemma den 23:dje och han kommer nog. Du skall inte wara ledsen för stormen i går. Guftaf är en ffidlig sjöman, en präktig befälhafware; stormen fan inte göra honom något. — Men, Karolina, barn, hwad är dock detta för ett tal? Kan wäl den skickligaste sjöman kufwa ftormen eller stilla böljorna? — Ja, jag tror det. En man med kraftig wilja kan betwinga de rasande elementerna och på sätt och wis kufwa stormen och stilla böljorna. Derföre är sag också ängslig för Gustafs skull. Han har ju def utom aldrig mistat en enda tågstump, äfwen i det hårdaste wäder. — Hwarifrån har du fått detta fruktanswärda mod? Fruktanswärdt kallar jag det i sanning, ty det är icke Gud som ingifwit dig det. Med ett sådant öfwermod måste du ju gå förlorad, då stormen en 2 gång med sin kalla, barska flägt brusar fram öfwer