Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1865, sida 3

tion för arbetarne. Futten förestås ibland af en gumma — Gur, fom met allt, wet också hwarifrån hon föreffris wer sig en gumma, som alltsedan jernwägarnes början följt jernwägen — eller rättare följt med dit, der ingen jernwäg fanns, men skulle blifwa. Jbland är det ett hjonelag, fom håller futten. Några barn, som rulla fig i backarne, utgöra litsom skylten för en dylik familjfutt. Det är ingenting besynner. ligt alls att en vylit fntt är rödmålad — det hör till familjlifwets trefnad; men si kärringen är så snål och hennes futt är grå, lappad med nya bitar. J sandbacken bredwid är kållaren — ett hål som betäckes med en läm och midt emot futten är, om det skall wara rigtigt galant, några bräder fastspikade på i marken nedslagna störar till bord och en bräda något lägre placerad til bänk. Detta är då matbordet, under Guds fria himmel, beskuggadt af några furor, utmed sjöns strand eller i en undan gömd tvärdal. På närmaste by, Hogg eller brulswäg har en victualiehandlande fin butik, som står på en, dertill inrättad, wagn. Hela boden, med lager och allt, Merkuriisonen inberäknad, flyttar sig fram allt som arbetet framskrider. Här köper man fläsk, ost, smör m. m. hwad som behöfs om man fört familj med sig (hwilket också händer) eller, om man råkar wara hushållare, lagas till igmarteret. Ungdomen håller sig helst wid futten, dess Hasselbacke. Man kan ej mera praktiskt bewisa att menniftan ide har någon waraktig ftad än under en jernwägsanläggning der ögonblicket är allt. På ett berg eller hwar det kan passa har man satt opp en stapel der man ringer till rast och måltid. Alla rusa då till futten och aptiten är förswarlig sedan man borrat sten ech kört sand i några timmar. De sista, som komma, äro bergssprängarne. När de begifwa sig till futten, lemna de ett par, tre qwar för att tända skotten, och snart ders efter dåna dessa berasskott genom ffogådalarne och rulla fom åskor mellan bers gen. Stotten laddas med stubin och dessa tändas af en farl, fom, för att komma från det farliga grannskapet, ofta ej har annan utwäg än att låta hissa sig uppför det lodrätta berget, under det att stubinerna hota att öppna en vulkan under hans fötter. Men man känner brännhastigheten och wet äfwen huru fort man kan hissas uppför berget — och således är man härwidlag lika lugn, som trots någon, fom, läsande Dagblas det, wäntar på frukosten. Så förgår dagen och qwällen skymmer på; man skall gå till hwila. Detta är dock lättare sagdt än ajort; ty man har en fjerdedels eller half mil att gå innan man kommer till torpet der man före ställer fia att man har sitt hem. Det är wisst ide just få trefligt, ty man bor många tillsammans och trångt. Man har på intet sätt gjort afseende på huru många kubikfot luft menniskan behöfwer