Norrländska Korrespondenten – 28 januari 1865, sida 3

således fswårligen tunna tealiseras till de upptagna wärdena, hwarföre stor brist är att emotse. Den mängd stora och små tapitalister, som ter insatt sina penningar för att få några procent mer — man har fett deras antal uppgifwit — 1200 personer, hwaribland prins Oscar säges ena en fordran aj 300,000 rer, men H. M. sjelj en skuld af 400,000 rdr — tan saletes ice undgå swåra för: luster när omsiter tetta wirlyftiga bo hinner utredas. Häruti ligga många wigtiga lärdomar för allmänheten, hwilta ingalunda skulle få bjert framstuckit, om det blifwit ad: ministration. Wid den fria räntans plötsliga påbjudande mid en synbart ans nalkande eller redan inträdd kris, den olämpligaste tidpunkt fom kunde wäljas för en säran reform, hettes bemwetelfegrunten derför wara nödwändigheten att jämedeljt hjelpa de stora och lata de jua falla: de sernare ansågos ohjelplige. Och wi betwifla alldeles icke, att man sa tänkte och hoppades, ehuru det bordt wara metsatsen. Hwarje lagresorm bör afse pluraliteten, massorna, men alldeles icke minoritetens, här ett litet förswinnande fåtals enslilda och tillfälliga intressen. Stadsmällaren Holms fallissemang, med 17 millioner rors passiva under den swåraste tid för all realisering, bewisar nu fruftlösheten af denna utomordents liga åtgärd, den financiella ihålighetens obotlighet, samt står der såsom en nemesis divina. Trots de finurligaste ment: liga beräkningar wid genomdrifwanrdet af skefwa och orittiga afsigter, länkar dock denna händelsernas förnuftiga påföljd, fom man kallar nemisis divina, förhål: landena in på den rätta stråten igen — oemotståndeligen och allsmägtigt, med undanrötjande, med krossande af alla hinder. Hr Holme fallissemang just nu måste lära en hwar, att den fria räntan är en farlig bomb att leta med; att ocker för: blifwer ocker oberoende af alla räntelagar; att det alltid på ett eller annat sätt bestraffar sig sjelft och att den fom be: rtrifwer det sjelf eller genom andra alltid löper risken af ekonomisk ruin. Det finnes för allt i werlden ett mått, hwaröfwer ingen går ostraffad, och pennin: gens werkliga pris fan i längden icke mera missbrukas an något annat. Wid fri ränta skall den enskiltes eftertanka och omröme säga honom detta förnuftiga pris, hwaröfwer kapitalisten ej kan gå onäpst: lagar om bunden ränta befria den laglytiga ifrån denna oms tanka. Befogenheten af den fria räntans införande nu, och fri måste ven får fom alltannat wara i sinom tiv, berodde sålunda endast på om fivensfa allmän heten nu war få långt kommen 1) i financielt omdöme att den kunde inse detta penningens förnuftiga pris, och 2) i erfarenhet och sjelfbeherrskning att den funde motstå den skenfagra lockelsen af höga procent utan afseende på säkerheten. Dessa twå pläga sällan wara förenade: deras äktenskap fysiskt omöjligt.